I dag skulle mormor fyllt 100

Taggar

, ,

Gunda_affären1998I dag den 23 februari skulle min mormor Gunda Berggren ha fyllt 100 år. Hon hade gärna själv velat nå denna aktningsvärda ålder om hon hade fått ha hälsan. Men så blev det inte. Hon drabbades av en blodpropp i hjärnan och blev halvt förlamad sängliggande i ett år till hon en majdag medan våren stod i blom år 2000 gick ur tiden.

Gunda föddes vid Hofgårds glasbruk i Älghult socken (Kronobergs län) den 23 februari 1916 som yngsta barn till glasbruksarbetaren Johan Magnusson och hans hustru Hedvig (född Israelsson). Några år senare, 1919 flyttade familjen till Torsås i Kalmar län då Johan fått arbete på glasbruket där som efter en brand nu hade nystartat med inriktning på produktion av fönsterglas. Glasbruket blev inte så långlivat men familjen blev kvar i Torsås, i en av brukets arbetarbostäder på Glasbruksgatan. Där växte Gunda upp och där gick hon i skola 1923-1931. När skolgången var avslutad bestämde hennes föräldrar att ”flickan skulle ha ett ordentligt yrke”. Så blev det också. Det började med en anställning i en av Torsås sybehörsaffärer, Iréne Anderssons Tapisseriaffär, som 1935 togs över av Linnea Jacobsson. Just det året avslutade hon sin anställning här och flyttade till Emmaboda där hon i februari 1936 fått anställning hos Irene Andersson, nu gift med namnet Lindström. Irene Lindström hade i samma veva köpt en affär på Stogatan 2 i Emmaboda med namnet Nya Modeaffären. En affär som med tiden skulle spela en central roll i Gundas liv. Gunda berättade en gång att flytten till Emmaboda ägde rum en vinterdag och gick med häst och släde under full snöstorm. Gunda_Torsas

Den här gången blev tiden i Emmaboda kort. 1938 lämnade hon det lilla Smålands-samhället, gjorde en kort mellanlandning i Nyköping och flyttade sedan till Kristianstad där hon utbildade sig till hattmodist. I Kristianstad träffade hon textilarbetaren Per Berggren och med honom gifte hon sig i Norra Åsums kyrka 1942. Morfar ”Pelle” var en ”lång och stilig karl” brukade hon säga. 1944 gick flyttlasset till Emmaboda och den här gången blev Gunda kvar. 1946 föddes dottern Gun-Louise, min mamma. Det blev Gunda och Pelles enda barn. 1945 köpte Gunda Nya Modeaffären av Irene Lindström, affären där hon varit anställd på 30-talet. Affären blev hennes livsverk och stolthet. Från 1962 belägen på Storgatan 9, där hon med sin lilla familj flyttade in i den ganska rymliga lägenhet som fanns på ovanvåningen. Hon drev den med kärleksfull hand och med hjälp av ett par anställda i 54 år – ända till den där olyckliga blodproppen berövade henna alla möjligheter att fortsätta vare sig denna eller någon annan verksamhet. Ja livet hade sina sorger. I slutet på 60-talet skildes hon från Pelle. Skilsmässan tog henne hårt, hon tillhörde en generation för vilken skilsmässor var en skam som man gjorde bäst i att tiga ihjäl. Hon talade följaktligen sällan om morfar, utom det där med att han varit så ”stilig”. 1986 kom nästa svåra slag, hennes enda dotter gick bort i sjukdomen MS. Kvar fanns affären. Och jag, det enda barnbarnet, hennes andra glädje och stolthet. Så har det i alla fall sagts mig.Gunda_affären1970

Jag minns henne själv som en gråhårig, lite rund och god ”tant”. Alltid glad och mild i färgsprakande klänningar, framför spisen i köket på Storgatan 9 där hon lagade mina favoriträtter med mycket smör och riktig grädde. Stack till mig lite pengar vid födelsedagar och jular i förhoppningen att jag skulle köpa lite kläder för dem. Helst beiga, som hon menade var ”modernt nu” (och antagligen hade varit det i åtskilliga årtionden). Eller sittande på treassen vid sitt lilla sommarhus vid kusten, med huvudet vänt mot solen och ett förnöjt litet leende på läpparna. Att sitta där med henne en sommarmorgon och äta frukost, knacka upp skalet på ett ägg och tugga i sig en macka med saltkött och skivade tomater på medan solen steg över Kalmarsund och skingrade morgondimmorna. Det tillhör mina starkaste barndomsminnen. Som väl de flesta barn älskade jag min mormor och att hon redan har varit borta ur mitt liv i 16 år känns ofattbart. Men minnena, de lever i alla fall.

 

De första invånarna i Bergkvara

Taggar

, , ,

lindbVid Kalmarsundskusten dryga fyra mil söder om Kalmar ligger det lilla samhället Bergkvara. En ort som växt upp kring den hamn som genom hela dess historia varit centrum för verksamheten på platsen. I år firar Bergkvara 400-årsjubileum, för enligt gängse historiskrivning omtalas Bergkvara för första gången år 1616. Den 2 december just det året bekräftade Gustav II Adolf Kalmar stads privilegier, i vilka rätten att hålla marknad vid bland annat Bergkvara ingick. Men redan i Karl IX privilegier till Kalmar av år 1600 omnämns Bergkvara. Då som en olaglig marknadsplats vid ”Berqware hafn” mot vilken kungen utfärdade förbud.

Man har menat att Bergkvara under hela 1600-talet varit en obebodd marknadsplats med hamn, dit Kalmars och senare även Karlskronas borgare kom för att hålla tillfälliga marknader och driva handel med allmogen. Inte förrän 1719 då Kalmar-köpmännen antog en ”köpdräng”, ett slags lokalombud eller filialföreståndare, vid namn Johan Johansson Kempe fick Bergkvara några bofasta invånare. För honom byggdes ett litet hus med boningsstuga och handelsbod – det lär ännu stå kvar på den så kallade Lindbergska tomten. Därifrån började man nu förse bygdens folk med nödiga varor som t ex salt, sill och tobak. En genomgång av mantalslängderna för Söderåkra socken visar emellertid att redan åren kring sekelskiftet 1700 tycks människor ha varit bosatta i Bergkvara. Tre år, 1698-1700, redovisas här en Hans Bomgards tjänstefolk. Sannolikt är han identisk med den handelsman Hans Baumgart som finns omtalad i Kalmar. Han var född 1659, tjänstgjorde först som inspektor på Värnaby bruk men avlade borgared i Kalmar 1688 under namnet Bohmgård och blev verksam som handelsman och senare rådman. Han dog 1719. Det verkar således som att Kalmarborgarna gjort en framstöt i Bergkvara redan de sista åren av 1600-talet och försökt etablera någon form av (handels)verksamhet eller filial här. Måhända för att skaffa fördelar i konkurrensen med Karlskrona. Nerslaget blev kortvarigt.

Köpdrängen Johan Johansson Kempes tid i Bergkvara blev något längre. Den 16 oktober 1719 hade han gift sig i Kalmar med ”gudfrugtiga Chrsitina Hafstrand”. I mars 1720 fick paret sitt första barn, en dotter som föddes i Bergkvara och döptes till Catharina. Lyckan blev kort. Bara 14 dagar senare fick de återvända till kyrkan i Söderåkra för att begrava det lilla barnet. Det skulle inte bli bättre. 1722 föddes sonen Petter som fick leva i tio dagar. 1723 föddes sonen Fredrik som blev tre år gammal. Dottern Catharina född 1725 dog efter åtta dagar. Sista barnet, dottern Christina föddes i april 1726. Den 20 augusti samma år antecknas både hon och sonen Fredrik som avlidna, ”bägge af sin moder på samma gång ömkeligen af daga tagna”.

En fruktansvärd tragedi som måste skakat om rejält i bygden även på den tiden hade utspelats i den lilla stugan med handelsbod nere vid Bergkvara hamn, den sensommardagen 1726. Modern Christina Hafstrand hade tagit en kniv och med den skurit halsen av sina båda små barn. De blodiga liken hade hon sedan kastat i sjön, där de snart nog hittades flytande. Naturligtvis ställdes Christina inför rätta och rannsakades, först av Södra Möre häradsrätt och sedan efter överklagande och vädjan från sin mor, Christina Rehn, även av hovrätten. Inför hovrätten i Jönköping stod Christina Hafstrand den 11 oktober 1726. Hon bekände där för rätten sin gärning och sa att hon varit ansatt av en tandvärk, så svår att hon inte vetat vad hon gjorde. Men de vittnen som tidigare varit kallade till häradsrätten gick ed på att Christinas tandvärk inte kunden ha varit så hemsk som hon själv påstod. Ingen hade märkt något ovanligt hos henne den dagen då barnamorden begicks. Både före och efter tragedin hade hon sålt salt i handelsboden och i övrigt skött sina husliga sysslor som hon brukade. Hovrätten dömde henne därför enhälligt för att hon ”på ett så mordiskt vis sina späda barn livet avhänt” till att ”halshuggas och å bål brännas”.

Den stackars säkerligen förkrossade köpdrängen Johan Kempe, som på sex år förlorat alla sina fem barn och sin hustru avled själv 1727 i sin stuga, endast 37 år gammal. Det skulle dröja 20 år innan någon åter blev bofast i Bergkvara.

Alla dessa okända människor

Taggar

, , ,

Okand_Nybro

Vem är han, den avporträtterade mannen? Stilig ser han ut, som folk oftast gjorde på ateljéfotografierna förr i tiden. Uppklädd i sina bästa kläder har han låtit föreviga sig hos fotograf Emil August Ekström i Nybro. Ekström etablerade sig som fotograf i Kalmar på 1880-talet och hade filial i Nybro. 1894 hade han flyttat från Kalmar till Nybro och var sedan bosatt där fram till sin död 1903. Fotot, ett så kallat ”Visitkort”, är troligen taget någon gång kring förra sekelskiftet, senast 1903.

Fotot tillhörde min mormor och föravarades i en låda i en chiffonje tillsammans med några andra fotografier, bl a av hennes föräldrar och hennes mormor. Kortet har ännu tidigare tillhört hennes föräldrar, Johan Magnusson och Hedvig Israelsson som båda hade sina rötter på behändigt avstånd från Nybro. Allt detta får mig att misstänka att det är en ganska nära anhörig till min mormor. Kanske farfar eller morfar?

Jag kan bara spekulera. För hans namn och identitet är okänd för mig. Så som fallet är med så många andra personer på så många andra foton. Alla dessa män, kvinnor, unga och gamla som med allvarliga blickar ser på oss från en annan tid. Det är så väldigt synd att så många av dem är bortglömda. Dels för att de inte längre kan knytas till sin historia och sina släktsammanhang. Men dels också för att det leder till att de tappar sitt värde för de efterlevande som inte ser någon anledning att spara dem. I bästa fall säljs de som kurriosa till någon uppköpare eller annan hugad spekulant, men allt som oftast blir de bortkastade och hamnar på soptippen. Och var gång försvinner ett litet stycke kulturarv.

Det hade varit så enkelt att plita ner ett namn på baksidan. Men så oerhört sällan blir det av. Min uppmaning är: gör er själva och era efterlevande den lilla tjänsten. Anteckna på era bilder vad eller vilka de föreställer. För det som är självklart idag är bortglömt i morgon.

Nils Persson i Bröms – ett fall ur domboken

Taggar

, , ,

Gamla domböcker (protokollen från tingsförhandlingarna) innehåller mycket spännande uppgifter. Dessutom kan dessa ibland ganska omfattande redogörelser vara av stort intresse för släktforskaren. När kyrkoböckerna börjar tryta kan släktförhållanden ibland återfinnas i domboken t ex i samband med ägotvister och liknande. För att inte tala om den inblick i dåtidens samhälle och dess invånares tillvaro man kan få, som knappt någon annan källa kan ge för äldre tider.

Detta inlägg ska dock handla om ett specifikt och delvis lite udda fall. Den 21-22 januari 1652 höll Södra Möre häradsrätt vinterting på tingsplatsen i Vassmolösa. Tilltalad stod inför rätten gränstullskrivaren Nils Persson i Bröms (vid gränsen mellan Småland och Blekinge i Söderåkra socken) för allehanda ”wederstyggliga missgierningar”. Av sin granne Germund i Bröms hade han stulit en häst och ridit den till Kalmar, där Germund så småningom fått hästen åter. Av en borgare i Kristianopel anklagades han vidare för att ha stulit ”en kiättell”, en del tyger och diverse persedlar som han sedan försökt förmå olika personer att sälja för hans räkning i Tyskland eller på Öland. Nils Persson gjorde sitt bästa för att slingra sig genom att skylla ifrån sig och betyga sin oskuld.

När länsmannen Måns Olsson åtta dagar före tinget hade gripit Nils Persson hade han beslagtagit en skrivbok som Nils hade haft på sig. Boken åberopades nu som bevismaterial för tre olika anklagelser. För det första hade Nils förfalskat respass i andras namn. Dels ett åt Håkan Larsson i Grisbäck utställt i kyrkoherden i Söderåkra mäster Olufs namn. Dels ett åt sig själv utställt i ”Cappelanen herr Hemmings” i Torsås namn. Med det senare hade han ”en kort tijd uthi Danmark wandrat”.

Som om inte detta skulle vara nog framgick också av boken att Nils Persson ingått förbund med ”den grymma Sathan som han kallar Hällman”. Nils var mycket ovillig att tala om detta men tillstod efter flitiga påtryckningar från rätten att han mött Satan två gånger. Första gången skedde detta ”på Påboda skoog”, då Satan sagt till honom ”Waar du icke så fuller skulle iagh wäl något handla medh tig”. Andra gången skedde det i Danmark på vägen mellan Kristianopel och riksgränsen. Denna gång hade Satan kommit ridande på en svart häst och sagt ”häll säll”. Nils hade frågat honom vem han var eller vad han hette och fått svaret ”Jag heter Hellman eller Odhen, som rijder om natthen och icke om dagen. Will tu blifua i min tienst så skreff mig till 9 Torssdagz quäller, så skall iagh komma till tigh”. Något mer vägrade Nils att säga om denna sak.

Slutligen fanns i Nils bok en längd med åtskilliga kvinnonamn vilka Nils, åter efter rättens påtryckningar, förklarat. Detta var en lista över kvinnor som Nils haft kärleksaffärer med, både innan och efter det att han själv blivit gift. Inte mindre än 26 olika kvinnor hade han lägrat. Sålunda kunde Nils Persson dömas för tjuveri, förfalskande av pass, nio mökränkningar och lönskalägen, 15 enkelt hor, 1 dubbelt hor (enkelt hor = ena parten var gift, dubbelt hor = båda var gifta) samt missbruk av Guds namn. Vidare konstateras att Nils inte skulle kunna hållas i fängsligt förvar någon längre tid utan största försiktighet, särskilt då han ”tillförende aff Stadsens fängellse i Callmar sigh sielf lätteligen hafuer uthulpet”.

Nils Persson dömdes till döden och avrättades i Vassmolösa den 10 juni 1652.

Källor:

Göta Hovrätt – Advokafiskalen i Kalmar län, renoverade domböcker för Södra Möre häradsrätt EVIIAAAE:8 (1652-1658).

Databasen Avrättade i Sverige på Rötter.se

 

Skepparen Peter Nilsson i Gökalund och hans familj

Taggar

, , , , ,

Pnilsson

Att identifiera människor på gamla foton kan kräva omfattande detektivarbete och ta mycket tid och klurande i anspråk. Trots alla ansträngningar förblir många anonyma. Men ibland är lite tur allt som krävs, rena tillfälligheter det som avgör. Så var fallet med det porträttfoto som jag visar här.

Bilden är ett så kallat kabinettfoto, taget hos fotografen Anette Haag i Gökalund (Bergkvara i Kalmar län) omkring sekelskiftet 1900. Jag fick låna bilden av en kusin, men de avporträtterade är inte släkt till mig. Att min kusin fått det i sin ägo var bara en tillfällighet bland andra tillfälligheter i den här berättelsen. 

Eftersom jag länge intresserat mig för Möre-bygdens historia och på olika sätt arbetat med detta har jag fått en del kontakter inom hembygdsrörelsen i området. Jag råkar bland annat vara en av ”administratörerna” för Söderåkra Hembygdsgilles Facebook-sida. Som sådan lade jag ut fotot där som ett exempel på de vackra porträttfotografier man gjorde förr i tiden. Men också som en påminnelse om hur viktigt det är att anteckna på sina bilder vilka de föreställer. För hundra år sedan var det en självklarhet vilka familjen som med högtidligt allvar blickade in i Anette Haags kamera var. Men ett sekel senare var de bara en okänd familj från en annan tid. Fast i det här fallet inte länge till. I den digitala världen får en del bilder nästan eget liv. De lånas och delas kors och tvärs i olika sammanhang. Så dök just det här fotografiet upp i en intressegrupp för Bergkvara. En gruppmedlem hade sett samma foto och kunde meddela att det föreställer sjökaptenen Petter Nilsson och hans familj i Gökalund. Hustrun Hanna och döttrarna Agnes, Sigrid, Selma och Gerda samt sonen Henrik. Med denna förlösande information kunde kyrkobokföringen konsulteras och fotot berätta sin historia!

Skepparen Peter Nilsson föddes den 5 januari 1831 i Signemåla i Kristianopel socken, Blekinge. Han var son till drängen Nils Svensson (född 1793) och Anna Katharina Åstedt från Torsås socken. Anna Katharina (född 17 juli 1800) var dotter till sockensnickaren Nils Åstedt i Ilingetorp och Elisabet Catharina Morén. Nils var anfader till den i Bergkvara-bygden senare så välkända släkten Åstedt. För Peter Nilsson blev det sjömanslivet som gällde. Han avancerade så småningom och 1868 var han styrman. I slutet på samma år gifte han sig med Hanna Maria Olsdotter från Påboda i Söderåkra socken. Hon var född 16 augusti 1841 i Påboda, dotter till skepparen Anders Olsson och Anna Bondesdotter. Peter blev snart själv skeppare. Han förde befäl på skonerten Två Bröder som han även var delägare i.

Peter och Hanna bodde i många år i Påboda med sin familj. Men 1902 flyttade de in till det lilla samhället Gökalund som under 1800-talets senare del börjat växa fram vid landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona. Det berättas att där från början endast funnits en liten vägkrog för resenärer längs landsvägen, ”Gökakrogen” kallad. Men under 1800-talets andra hälft hade det börjat bli trångt nere vid Bergkvara hamn och köping. Många, främst sjömansfolk, flyttade därför den dryga kilometern upp till landsvägen och snart blomstrade ett litet samhälle med flera affärer och olika verksamheter. I dag är Gökalund en del av Bergkvara. Peter Nilsson och hans familj slog sig ner i en fastighet omtalad som ”Ekedal och Vennerslund 2”. Huset finns inte kvar. För Peter blev tiden här kort, han avled 15 april 1904, medan Hanna bodde kvar till hon gick ur tiden 25 november 1916.

Goka13

Peter och Hanna hade fem barn, fyra döttrar och en son, som vi kan se på fotografiet. Äldst var dottern Sigrid (Sigrid Maria) född 30 september 1871. Sigrid gifte sig aldrig. Hon bodde kvar i föräldrarnas hus i Gökalund och drev tillsammans med systern Gerda en affärsverksamhet, ”mode-/sybehörsaffär” enligt uppgift. Sigrid dog 1945.

Gerda Elise, född 17 mars 1874 drev som sagt affärsverksamhet med systern Sigrid. Även hon bodde periodvis i det hus föräldrarna skaffat och avled där 1963. Gerda gifte sig 1906 med teckningslärare Björkström i Örebro, men förhållandet blev inte lyckligt. 1912 har Stockholms rådhusrätt beviljat skilsmässa. 1928 gifter sig Gerda i stället i Gökalund med Josef Robert Andersson (född 1877).

Selma (Selma Sofia) var född 7 september 1878. Hon gifte sig 1910 med sjökapten Sven Viktor Söderström (född 1877) som kom från en gammal lots-släkt i Lafsekulla, strax söder om Bergkvara. Selma avled 1956.

Dottern Agnes (Agnes Karolina) var född 7 november 1880. Hon avled redan i december 1904 i magkatarr, då titulerad som ”ogift skeppardotter”.

Den enda sonen i barnaskaran var Henrik (Per Henrik Theodor) som föddes 26 november 1882. Han omtalas som sadelmakare och tapetserare. Senare blev han dock möbelhandlare. Den möbelaffär som Henrik startade togs senare över av sonen Werner och var under hela 1900-talet ett välkänt företag i bygden. Henrik var 1905 först gift med Hilma Söderström (född 1880) som var syster till sjökaptenen Sven Viktor Söderström, gift med Henriks syster Selma. Hilma avled emellertid 1921 i blodförgiftning. 1924 gifte han om sig med Marta Greta Sofia Pettersson, som var född i Södermanland 1896. Henrik avled i Malmö 1942.

En fotosamling från Emnabo

Taggar

, ,

Album_1

I sommras hade jag turen att få se en samling gamla foton som fanns i den gård i Emnabo (Torsås socken, Kalmar län) som var min farfars föräldrarhem. Gården har gått i släkten sedan 1600-talet och tillhör idag en kusin till min far.

Fotosamlingen består av en låda med osoterade foton och ett gammalt album med porträttbilder. Tyvärr är kunskapen om vilka som är avbildade på fotona mycket bristfällig. Jag tänkte i alla fall successivt lägga ut en del av fotografierna här på bloggen. Vem vet, en dag får kanske några av foto-gåtorna sin lösning!

Det första fotot, ett så kallat kabinettfoto, är det som är placerat först i albumet. Man kan kanske därför hysa en misstanke att dessa personer är nära knutna till den som ursprungligen ägt albumet. För mig är den avporträtterade familjen okänd. Fotot är taget hos Anette Haag, som hade ateljé i Torsås kring sekelskiftet 1900 och en bit in på 1910-talet.

Viktor i Gåsabo

Taggar

,

Viktor_mfl

Det har gått lång tid sedan jag senast skrev något på bloggen. Så mycket annat har kommit emellan och inspirationen har väl inte riktigt velat infinna sig. Men nu ska det förhoppningsvis bli bot och bättring!

Viktor Petersson hette en morbror till min farmor. Han föddes den 8 mars 1877 i Slätafly nr 4, Torsås socken i Kalmar län som nionde barnet till bonden Peter Jonsson och hans hustru Karin Jonsdotter. Av Viktors syskon utvandrade många till Amerika under de sista årtiondena av 1800-talet och de första på 1900-talet. Viktor blev till slut den äldsta sonen till Peter och Karin som stannade hemma i Sverige. Därför blev det också han som så småningom fick överta gården. Det gjorde han troligen någon gång i början av 1900-talet, kanske i samband med att han gifte sig och bildade familj. Gifte sig gjorde han 1909 med Gärda Söderberg som var bördig från Augerum socken i Blekinge. De fick nio barn tillsammans.

1918 såldes den gamla gården i Slätafly som varit i släktens ägo i många generationer. Viktor tog sin familj och sin åldrige fader (som ännu var i livet, mamma Karin hade dött 1907) med sig och flyttade in i en gård i Gåsabo. Det var därefter han blev känd som ”Viktor i Gåsabo”. Här blev han kvar till sin död 27 september 1955. Gården ägs och brukas idag av en sonson till Viktor.

Om Viktor som person vet jag ytterst lite. Han lär ha varit en ”orolig själ” som ofta cyklade omkring på sin cykel. Kanske han till och med dog på cykeln under en a sina färder. Det ville i alla fall en av hans brorsdöttrar minnas. För övrigt samma brorsdotter som sände mig det foto som jag visar här. Det var bara en enkel kopia på papper som kom med posten en dag, så det är därför kvalitén på bilden inte är nåt vidare.

Fotot visar i alla fall Viktor och hustrun Gärda sittande och hållandes i var sitt av sina minsta barn. Ytterligare två barn står till vänster. Däremot är jag osäker på om ynglingen i bakgrunden är ett av deras barn, det verkar inte riktigt stämma. Till höger sitter också Viktors far, min farmors morfar, Peter Jonsson. Så vitt jag vet den enda bild som finns av honom. Men om Peter ska jag berätta en annan gång.

Torsås glasbruk

Taggar

, ,

Torsas_glasbruk_personal

Som jag berättade i förra inlägget arbetade min mormors far Johan Magnusson som sträckare på glasbruket i Torsås. Detta bruk startades upp 1916 och tillverkade hushållsglas av olika slag. Redan påföljande år drabbades det dock av en förödande brand och fick stängas. Bruket byggdes emellertid upp på nytt och under namnet Torsås Nya Glasbruk Aktiebolag bedrev man nu en produktion helt inriktad på fönsterglas. Med något kortare uppehåll var produktionen igång till 1927, då verksamheten lades ner. De främsta orsakerna var svårigheter att rekrytera yrkeskunnigt folk och konkurrensen från andra glasbruk där man övergick till maskinell tillverkning. Här hade Torsås inte hängt med i svängarna utan hållit kvar vid den gamla hantverksmetoden där fönsterglasen blåstes. Ugnarna slocknade dagarna före julhelgen 1927.

Hos min mormor fanns denna bild (ovan) som hon fått efter sin far, föreställande personal och ledning vid glasbruket i Torsås. Jag är mycket intresserad av att få veta mer om bruket vars historia hittills bara berörts mycket kortfattat i tillgänglig litteratur. Jag vill naturligtvis också gärna veta mer om vilka personerna på bilden är, så om någon skulle råka känna till något om detta så är ni mycket välkomna att kontakta mig!

Bilden nedan är ett vykort föreställande glasbruket under den tid då det var aktivt, bilden kan nog vara från omkring 1920.

Torsas_glasbruk

Berättelsen om Johan och Hedvig Magnusson

Taggar

, , , , , ,

Johan_hedvig_mfl

Min mormor lämnade en ganska ansenlig foto-skatt efter sig och jag tänker så smått börja bearbeta denna. De äldsta korten tillhörde hennes föräldrar, Johan och Hedvig Magnusson. För att få någon bakgrund till dessa bilder ska jag lite kort försöka berätta deras historia. En uppgift som jag inser inte är alldeles enkel. Här saknas nämligen en del information, men så är det ofta. Mormor var dessutom ganska förtegen om sina föräldrar och sin uppväxt. Kanske lyssnade jag heller inte så noga som jag borde gjort på den tiden, fast jag faktiskt var tillräckligt intresserad redan då för att några gånger försökt klämma mormor på lite uppgifter.

Hur som helst, Johan Kvirinius Magnusson föddes den 30 mars 1885 i Gislatorp i Madesjö socken, Kalmar län. Han var det andra barnet i en syskonskara om fyra barn. Föräldrarna var arbetaren Johan Kristoffer Magnusson (1856-1924) och Helena Sofia Karlsdotter. De var enkelt folk som levde under knappa omständigheter. När Johan fyllt 10 år avled modern, den 3 april 1895. Den bouppteckning som upprättades ett par månader senare visar ett enkelt hushåll med ett blygsamt husgeråd där gångkläderna stod för 1/3 av det totala värdet. Efter avräknade skulder gick boet dessutom minus med 5 kronor och 91 öre. Knappt två år senare, i januari 1898 har pappa Johan Kristoffer tagit familjen med sig och givit sig iväg till Stockholm. Där har han mött en kvinna, Kristina Petersson, som ett år senare följer honom tillbaka till Gislatorp i Madesjö där de gifter sig. Johan får nu en styvmor och två styvsyskon. Fadern och den nya hustrun får också snart flera gemensamma barn.

1904 lämnar familjen Gislatorp och flyttar till Gadderås. Här har Johan fått sin sannolikt första anställning vid ca 15 års ålder, enligt ett bevarat arbetsbetyg från 1905 har han i vart fall varit anställd, med olika sysslor i fem år. Arbetsplatsen var Gadderås glasbruk som tillverkade fönsterglas mellan 1874 och mitten av 1960-talet. Något år efter 1905 har han fått en fast arbetsuppgift som ”sträckare” (dvs den som rätade ut de handblåsta fönsterrutorna).

1906 var något av ett märkesår i Johans liv. Inte bara var det året då han gjorde militärtjänstgöring i Jönköping. Utan det var också året då han gifte sig. Den 12 december stod bröllopet i Madesjö mellan Johan och pigan Hedvig Israelsson. Hedvig var några år äldre än Johan och hade redan tre utomäktenskapliga barn, Elsa (1897), Helga (1901) och Fritz (1903), med sig i boet. Hedvig Teolinda Sofia var född den 18 maj 1873 i Östra Sjöboda i Kristvalla socken som äldsta barn till arbetaren Israel Gustafsson (23/2 1846 – 29/9 1924) och Carolina Löfgren (1/3 1849 – 8/12 1942). Hedvig fick med tiden sju syskon. Familjen levde undre fattiga omständigheter och flyttade en hel del, men föräldrarna blev kvar i Kristvalla socken. Särskillt fadern Israel hade ett tämligen brokigt livsöde om vilket jag ska berätta en annan gång.

Hedvig flyttade första gången ut från föräldrahemmet 1891 och hade sedan olika tjänster som piga. Det var under dessa perioder hon blev gravid. Att föda så kallade ”oäkta barn” var ännu vid denna tid något som sågs med oblida ögon och om inte annat ledde till att kvinnan förlorade socialt anseende. Samtidigt var det inget ovanligt och vilka konsekvenser det fått för Hedvig förtäljer inte historien. 1901 är hon i vart fall inflyttad till Madesjö socken och det är här hon träffar Johan.

Johan och Hedvig fick fem gemensamma barn. Lage (22/8 1907 – 26/10 1970), Kerstin (4/5 1909 – 18/5 1968) och Margit (18/5 1911 – 14/12 1987) föddes alla medan Johan jobbade i Gadderås. I november 1913 flyttade familjen emellertid när Johan får en ny tjänst vid glasbruket i Hofgård i Älghult socken. Där föddes barnen Holger (22/11 1913 – 21/3 1976) och min mormor Gunda (23/2 1916 – 16/5 2000). Familjen blev kvar i Hofgård fram till 1918 då de flyttade tillbaka till Gadderås en kort period innan Johan fick tjänst på det nystartade glasbruket i Torsås. Här flyttade familjen in i en av de arbetarbostäder som då fanns på Glasbruksgatan i Torsås och här blev man kvar i många år, även efter det att glasbruket lagts ner. Bruket hade startats upp 1916 och tillverkade då mest hushållsglas men redan 1917 drabbades det av en svår brand och fick stängas ner medan det återuppbyggdes. Vid återuppstarten under namnet Torsås Nya Glasbruk Aktiebolag hade produktionen ställts om helt till fönsterglas och det var i den vevan Johan fick tjänsten som sträckare där. Med något kortare uppehåll var glasbruket i drift till 1927 då ugnarna slocknade för gott dagarna före julhelgen. ”Han är säkert en av de erfarnaste och skickligaste i sitt fack f. n. inom Sverige och samtidigt fullständigt pålitlig och samvetsgrann i sitt arbete” skrev disponent Severin Hammarling välvilligt i Johans arbetsbetyg när han nu förlorade sin tjänst. Just detta med att rekrytera yrkeskunnigt folk hade varit ett av brukets stora problem, de fanns ju inte på orten. När många konkurrenter dessutom gick över till maskintillverkning av fönsterglas hängde man inte längre med i utvecklingen.

Johan fick nu se sig om efter ett nytt arbete. Så småningom fick han tjänst som omlastare vid järnvägsstationen i Torsås. Eftersom de blekingska och småländska järnvägarna som möttes i Torsås hade olika spårvidd var man tvungen att lasta om allting mellan de olika tågen. Härav sysselsättningen som omlastare.

Familjen blev i alla fall Torsås trogna under många år. Men en efter en flyttade barnen ut. Av döttrarna hamnade flera i Stockholm medan sönerna höll sig i Småland. Fritz Magnusson blev sotare i Torsås och fick en lång rad söner som alla blev sotare även de. Så pass känd blev sotarefamiljen Magnusson i Torsås att de fick vara med i tv-programmet Hylands hörna. En stor mediahändelse i bygden som varade några månader. Sonen Lage blev också kvar i Torsås, han blev bagare men var sjuklig och var därför inte yrkesverksam så länge. Lage var en duktig schackspelare berättas det. Min mormor Gunda utbildade sig till hattmodist och hamnade efter några år i Kristianstad i närbelägna Emmaboda. När alla barnen samlades i Torsås var det en stor familjehändelse och då och då engagerades någon lokal fotograf som kom och tog bilder.

Den 9 apri 1949 gick Hedvig ur tiden och begravdes på kyrkogården i Torsås. Om Johan berättas att han en tid bodde på något som kallades ungkarlshotellet i Torsås och en kort tid hemma hos mormor Gunda i Emmaboda. Sina sista år levda han i en liten torparstuga i Påboda utanför Söderåkra och där avled han på sin 82-årsdag den 30 mars 1967.

Fotot då? Ja denna bild är tagen hos fotograf Erik Gustafsson i Orrefors, troligen någon gång runt 1910. Till vänster sitter Johan och till höger, i svart, står Hedvig. Tidsmässigt bör barnen då vara Lage och Kerstin, men det är inte bekräftat. Kvinnan i vitt som står i mitten är okänd för mig, men kan vara en syster till Johan eller Hedvig.

Torsås framtid

Taggar

, ,

Gruppbild_Torsas

Det här fotovykortet finns i ett gammalt album som tillhörde min mormors föräldrar, Johan och Hedvig Magnusson som flyttade till Torsås 1919 från Madesjötrakten. Jag ska berätta mer om dem en annan gång.

Kortet visar en gruppbild i någon form av möteslokal. På fanan till vänster i bild går det att tyda orden ”Torsås framtid”. Så vi befinner oss med andra ord i Torsås och troligen inte före 1919. Men där tar det stopp. Att få veta mer om denna bild vore mycket intressant. Vad var det för ett möte som samlat dessa människor? Vad var det för lokal? Och vilka är människorna? Om någon med kunskaper kring detta råkar snubbla över min blogg gäller samma vädjan som kring alla bilder jag publicerar: hör av dig!!