Etiketter

,

Jag har så smått börjat studera den svåra pesten 1710-1711 med utgångspunkt i Söderåkra socken (Kalmar län, Småland). Tanken är att analysera kyrkbokens uppgifter för att se hur epidemin drabbade socknen – bakgrund, förlopp och efterspel. Ja ved det exakt ska mynna ut i är lite löst ännu.

En första översiktlig text presenterade jag nyligen i den lilla lokaltidningen Torsås-posten. Eftersom denna knappast har någon spridning utanför Torsås kommun så lägger jag även upp texten här. Observera dock som sagt att det bara är en översiktlig och delvis preliminär redogörelse.


Nämn pesten och de allra flesta kommer att associera till Digerdöden, den i särklass mest kända pestepidemi som drabbat Europa. Det var kring mitten av 1300-talet. Men faktum är att pesten var ett återkommande gissel. Den sista, eller ska man kanske säga senaste, pestepidemin som drabbat Sverige rasade åren 1710-1713. Det var också ett av de svåraste utbrotten. Men trots att den av vissa ansetts ha varit en katastrof som inte stått Digerdöden långt efter i fråga om död och elände så är den betydligt mer okänd än sin namnkunnigare medeltida motsvarighet.

Döden kom med båt den sommaren år 1710. Det var inte den första prövning som drabbat landet. Vintern 1708-1709 hade varit osedvanligt sträng. När kylan äntligen släppte taget följde översvämningar, allt med missväxt och hungersnöd som följd. Dessutom befann sig Sverige i krig. Sommaren 1709 kom så det svidande nederlaget i slaget vid Poltava. Medan ”hjältekonungen” Karl XII satt i Bender i Turkiet och slickade sina sår började stormaktsväldet i rask takt falla samman med flyktingvågor som följd. Men det var inte bara krigen som drev folk att fly över havet hem till Sverige. Även en hemsk sjukdom kom härjande söderifrån och lämnade stora antal döda efter sig.

Så, berättas det, kom pesten först till Stockholm med skeppet Stäkesund som kom inseglande från staden Pernau i Baltikum en dag i slutet av juni 1710. Men det skulle dröja månader innan de styrande i huvudstaden accepterat faktum – att det var pesten som hade anlänt – och börjat handla därefter. Från Stockholm spreds smittan vidare ut i landet. Till Kalmar kom pesten i september månad med ett fartyg från huvudstaden. Ett par skeppare hade tagits iland och inkvarterats i ett hus, där de snart hade dött. Sängkläderna som de nu döda sjömännen sovit i återanvändes i ett par av familjens döttrars sängar, med följd att dessa också strax var döda. Så spred sig pesten över Kalmar och tog många hundratals liv under några månader fram till början av 1711. I månadsskiftet oktober – november var pesten ett faktum i Karlskrona. Och på Öland härjade den mycket hårt från och med hösten 1710.

Också det som idag är Torsås kommun drabbades hårt. Men endast i Söderåkra socken finns kyrkbokens förteckningar över döda bevarade för de kritiska åren, 1710 och 1711. Kyrkoherden i Söderåkra hette vid denna tid Nils Gerdzlovius. Det är hans knapphändiga upplysningar, nedpräntade sida upp och sida ner med svårtolkad handstil, som ger en grov bild av pestens förlopp i socknen. Det verkar ha varit kring Allhelgonahelgen 1710 som den fruktade farsoten slog till. På själva Allhelgonadagen avled en änka från Karlskrona hemma hos en Pär Svensson. Hon hette Brita och hade varit på Öland. Några veckor senare avlider ”Pär Svenssons trenne döttrar”. Några dödsorsaker framgår visserligen inte. Ej heller om det fanns ett samband mellan änkan Britas och Pär Svenssons döttrars död, eller ens om det verkligen rört sig om samma Pär Svensson i båda fallen. Klart är i alla fall att dödstalen därefter börjat stiga dramatiskt. Fram till tiden omkring första advent hade drygt hundra människor dött i Söderåkra socken. Redan det var ovanligt många, ett ”normalår” dog kanske 30 – 60 personer. Men nu började folk alltså att dö i alarmerande stort antal. Bara under december månad dog ytterligare hundra personer. Det råder ingen tvekan om att pesten fått fäste i bygden och det med besked.

Pesten orsakades av en bakterie som spreds av loppor. Dessa angrep först gnagare, främst råttor. Råttor fanns överallt där människor fanns och så spreds smittan. Insjuknandet kunde i enstaka fall gå mycket fort. Det hände att människor föll döda ner där de stod. Men normalt var sjukdomsförloppet mer utdraget och framför allt betydligt mer plågsamt. Blemmor, svarta fläckar och bölder slog upp på kroppen och orsakade fruktansvärd smärta. Den sjuke dog med hög feber, i frossa eller badandes i svett, yrande eller skrikande i outsägliga plågor. Folk drabbades ibland av vansinne eller försökte i desperation ta sina liv hellre än att utstå sjukdomens slutskede. Pesten var oerhört smittsam och dödligheten mycket hög. Att ”den stora farsoten” injagade fruktan i människorna och än idag är omgärdad av ett slags skräckblandat intresse är inte att undra på!

Pesten fortsatte att rasa med oförminskad styrka i Söderåkra socken under året 1711. Dag efter dag, vecka efter vecka, namn efter namn för kyrkoherden Gerdzlovius att plita ner i kyrkboken. Man kan se ibland hur smittan gick från gård till gård. Ibland tog pesten hela familjer så att gårdarna lades öde. I januari dog alla i Kärrabo. I februari härjade pesten bl a i Ekelunda, i mars och april dog många i Kroka, Påboda och Övraby. Snart kom påbud från myndigheterna om att de döda inte längre fick begravas på kyrkogården utan skulle läggas i speciella pestgravar. Dessutom skulle begravningarna ske utan de sedvanliga ceremonierna. Bestämmelserna väckte stor upprördhet och ilska runt om i landet. Att ta hand om sina sjuka anhöriga och att de skulle begravas på ett riktigt och kristeligt sätt var något självklart och oerhört viktigt. Från flera håll finns berättelser om hur folket bröt mot bestämmelserna, drack gravöl hos varandra, tvingade prästerna att begrava de anhöriga i vigd jord eller grävde upp sina döda ur pestgravarna för att själva gräva ner dem på kyrkogården. Från Söderåkra socken lämnar källorna inga sådana uppgifter, så vi vet inte hur man reagerade här. Den 20 februari skrev Nils Gerdzlovius i kyrkoboken att ”dessa äro inte lagda i kyrkogården, som stå här under”, dvs efter detta datum begravde man inte längre på kyrkogården.

Hela våren, hela sommaren och in på hösten 1711 härjade pesten i socknen och tog många liv. Nils Gerdzlovius uppgifter var som nämnts mycket sparsamma. Ett namn, en hemort och ibland den dödes ålder. Någon gång uttryckte han uppskattning om någon med frasen ”en vacker man” eller ”en vacker hustru”. Endast när hans egna anhöriga drabbades är han mer mångordig och uttrycker även sin egen sorg. Den 8 juli dog Gerdzlovius hustru Dorothea Knaph, ”…min allra käraste och ljuvaste vän i denna världen … mig och de mina små omyndiga barn till en stor hjärtans sorg och avsaknad”. Ja pesten drabbade alla i socknen, hög som låg, ung och gammal. En stor andel av de döda var barn. Om det berott på att barn var mer utsatta eller på att de utgjorde en större del av befolkningen än vuxna är något oklart.

I september månad 1711 började så äntligen dödstalen att sjunka. 40 personer dog i september och bara 10 i oktober. Ett sista slag delade pesten ut i Ekaryd där ett tiotal människor dog i rask följd under hösten. I slutet av december avled ett barn i Siggatorp ”…men icke i pesten”, står det i kyrkboken. Äntligen, äntligen efter ett helt långt och svårt år kunde man andas ut. Men priset som pesten krävt hade varit mycket högt. Minst 600 liv hade krävts, bara i Söderåkra socken. Kanske utgjorde det omkring en tredjedel av befolkningen. (*) Vilken fruktan, vilken sorg och vilket trauma hade inte detta inneburit? Vi kan knappt föreställa oss. Likväl fanns inget annat val än att gå vidare. För den som inte var död gällde det att leva. Öde gårdar befolkades snart av nya invånare. Nya familjeband knöts. Begravningarnas tid följdes av bröllop och barndop. ”Det som skiljts av pesten blev nu parat av prästen”, som man sa. Och så gick livet trots allt vidare.

Bortom all sorg, allt lidande och all fruktan finns också berättelsen om människans obändiga styrka och överlevnadsinstinkt. Trots den värsta av katastrofer i ett redan hårt prövat land stod såväl människor som samhället i sig pall. Samhällets grundläggande funktioner och strukturer rasade aldrig samman. Och det som pesten slitit itu byggde människorna snart upp igen. Är inte det en trösterik tanke även i vår egen tid?

(*) Det ska noteras att beräkningar av folkmängd innan det fanns en mer fullständig folkbokföring är vanskligt. Noteras ska också att av alla de personer som dog under det år då epidemin härjade i socknen  och som antecknats i kyrkboken antagligen inte dog på grund av pesten. Ett okänt antal personer kan antas ha dött av andra orsaker. Dödsorsak anges i stort sett aldrig i Söderåkras kyrkbok vid denna tid.

 

Annonser